Städernas hospital och länshospitalen
Städernas hospital hade bildats i samband med reformationen under 1500-talet genom indragning från kyrkan av de medeltida helgeandshusen.
Enligt 1642 års fattigvårdsförordning skulle i städernas hospital intas fattiga och sjuka som saknade släktingar och dessutom personer med smittosamma sjukdomar.
Enligt ett kungligt brev år 1774 skulle hospitalen i de mindre städerna dras in och större länshospital inrättades i varje residensstad, där samtidigt också länslasarett inrättades för sjuka och kurhus för veneriskt sjuka. Vid sekelskiftet 1800 fanns 26 länshospital i landet. De länshospital som inte omvandlades till centralhospital drogs in under 1820-talet.
Landshövding, biskop, kyrkoherde, borgmästare och syssloman
Hospitalen styrdes av landshövding och biskop med stadens borgmästare och kyrkoherde som biträde. Från år 1801 var länshospitalen skyldiga att anställa en syssloman för att praktiskt sköta driften.
Serafimerordensgillet
Från 1773 skötte två serafimerriddare tillsynen över städernas hospital och Serafimerordensgillet fick 1787 överinseende över både länslasarett och länshospital.
1766 års hospitalförordning
Berättigade till att tas in i hospital var enligt 1766 års förordning:
– genom ålderdoms-skröplighet, långvariga krämpor eller ofärdighet hindrade att själva skaffa sig tillräckligt underhåll
– dårar, och
– borttagna eller med obotliga smittosamma sjukdomar behäftade.
Provkur vid lasarettet
Från 1813 gällde att en dåre först måste genomgå tre månaders provkur vid länslasarett innan intagning vid hospital.
Centrala lägen i staden
Städernas hospital hade sedan medeltiden en perifer placering i staden, men tomterna kom kring sekelskiftet 1800 att få ett allt mer centralt läge i residensstäderna, tillsammans med länslasarett och kurhus.

Lämna ett svar