Mönstringsförfarandet
År 1636 fanns det sju städer som fick bedriva handel med utlandet, så kallade stapelstäder. De var Stockholm, Nyköping, Norrköping, Söderköping, Västervik, Kalmar och Göteborg. Successivt tillkom fler stapelstäder under 1700- och 1800-talet.
Under slutet av 1600-talet infördes bestämmelser, genom en skrivelse från Kommerskollegium år 1687 om att uppgifter besättningen i stapelstäderna som bedrev handel skulle lämnas till myndigheterna både vid utresan och vid återkomsten. Beskeden skulle lämnas till magistraterna, som bl.a. skulle kontrollera att fartygen var bemannade med svenskt sjöfolk.
I 1734 års lag klargjordes att endast stapelstads borgare ägde rätt att köpslå med både inländska och utländska män (2 kap. 1 §). Uppstads borgare hade dock rätt till att bedriva skeppsrederi och sälja varor som grosshandel från stapelstad till den stad där de själva bodde (2 kap. 2 §).
Mönstring vid magistrat
Ett mönstringsförfarande utvecklades vid stapel-städernas magistrat där skepparen skulle inställa sig före avseglingen utrikes med sin besättning inför magistraten och uppge redare, destination, hyrans storlek för envar i besättningen samt villkoren för dess utbetalande.
Amiralitetet i Göteborg och Handelskollegium i Stockholm
Uppdraget att i Sverige förrätta mönstring var i Stockholm anförtrott handelskollegium, i Göteborg amiralitetet och i övriga stapelstäder magistraten.
Mönstring vid konsulat
Sedan mitten av 1600-talet har svenska konsuler placerats i viktiga hamnstäder där de bistod sjömän och köpmän. Konsulerna spelade en viktig roll för att främja svensk sjöfart och utrikeshandel. Enligt nya föreskrifter från 1735 skulle skepparna anmäla sig inte endast vid avresan till och hemkomsten från utrikes ort. De skulle också anmäla sig då fartyget anlöpte ort där någon svensk agent, konsul eller kommissarie fanns. Ytterligare åligganden i mönstringshänseende stadgades 1841. Utom riket skulle konsul förrätta mönstring och förde därför mönstringsliggare över genomförda förrättningar.
Även viss inrikes sjöfart
Under 1800-talet utbyggdes mönstringen till att bl.a. omfatta dem som under pågående resa frånträdde tjänst ombord och vissa sjömän i inrikes fart. För tullpersonal stadgades åtaganden i mönstringshänseende år 1845. Där varken sjömanshusombudsman eller magistrat fanns, skulle mönstringen utföras av tullpersonal.
Från magistrat till sjömanshus
Mönstringsförrättningen behölls hos magistraten och motsvarande myndigheter i Göteborg och Stockholm även efter det sjömanshusen tillkommit från 1748. I de stapelstäder som inrättat sjömanshus skedde en successiv överflyttning av mönstringsuppdraget till sjömanshusen (1833, 1835, 1841 och 1868). År 1871 hade alla stapelstäder sjömanshus och mönstring vid magistrat hade upphört.